Länge leve de döda

En kall vind. Is och snö. Och lemlästade kroppar i mystiska formationer.

Sagans riktiga hot planteras redan i första scenen. Men sen lyser white walkers mest med sin frånvaro.

Markus Larsson väntar på att få höra de tre hornstötarna ljuda igen.

Text: Markus Larsson  Foto: HBO

örsta avsnittet heter ”Winter is coming”. Att det har blivit seriens mest kända slogan beror på att titeln har ett suggestivt löfte – när vintern kommer reser sig de döda igen. Då blir det lördag i rutan.
Alla som har sett serien eller läst böckerna vet hur det gick med det.
Avsnittet hade lika gärna kunnat heta ”Winter is coming, but the joke is that first we’re gonna spend so much time in a place called Dorne, please have patience with that and Stannis Baratheon. Take it away, Ned Stark”.

Att vänta på de döda är lite som att vänta på Godot. Eller möjligen som att vänta på att någonting ska hända i den brittiska såpan ”Hem till gården”.
Men tack vare sin frånvaro blir white walkers seriens största behållning.
De är det dolda hotet, viskningen i mörkret, den hemliga fienden som med tiden kommer göra alla gräsliga dialoger i pelargångar och ökenlandskap meningslösa.

Att plantera ett mysterium i början av en berättelse och sedan återkoppla till det vid väl valda tillfällen är ett välkänt litterärt grepp. Kalla det gärna för att göra en Boo Radley.
I Harper Lees sedelärande uppväxtskildring ”Dödssynden” från 1962 är Boo Radley pojken i huset bredvid, en granne som aldrig visar sig. Han är ett gömt påskägg som länge får stå i skuggan av romanens tre huvudteman: rasism, rättvisa och fördomar. Och han blir till slut historiens stjärna.

White walkers och deras chef Nattkungen har en liknande funktion i ”Game of thrones”. Långsamt, väldigt långsamt, flyttar de sig in till sagans centrum.
Monster är otäckast i garderoben eller under sängen. Ju mindre man ser av dem, desto mer skrämmande blir de. Något som regissören Ridley Scott exempelvis utnyttjade med mästerligt resultat i skräckfilmen ”Alien” från 1979.
Men där Ridley Scott avtäckte sitt monster i en relativt kort långfilm har manusförfattarna i ”Game of thrones” haft över sex säsonger på sig att plocka fram den viktigaste spelpjäsen ur frysen.

Ibland har white walkers mest nämnts i dialoger. Ibland har människorna märkt varelsernas närvaro genom deras spillning – likdelar i groteska formationer. Ibland har de inte synts till alls.
Men när de väl tonar fram i mörkret eller snöröken blir resultatet explosivt. De tre hornstötarna i avsnittet ”Valar morghulis” – en för vän, två för fienden, tre för odöda motionärer från fjällen – och zombietsunamin i ”Hardhome” är två av seriens höjdpunkter.

I dag vet tittarna mer om de bleka banditerna. De skapades av skogens barn och användes som ett vapen mot de första människorna. Nattkungen själv var människa innan han fick ett drakglas genom hjärtat och bokstavligt talat blev blå i synen. Och precis som Frankensteins monster vände sig white walkers mot sina skapare. Tillsammans med sina gastar är de som vätebomben – ett vapen som kan förinta allt.

Men när monstret väl kommer ut ur garderoben är det naturligtvis inte lika skrämmande längre. Hur farlig kan du vara om Samwell Tarly lyckas döda dig med en bit obsidian?
Men visst finns det många frågor.
Kommer Nattkungen att nöja sig med att rida runt i periferin och se ut som han är på väg till en konsert med Iron Maiden, utklädd till hårdrockbandets maskot Eddie the monster? Är white walkers och deras fotsoldater en metafor för klimathotet? Ett gigantiskt och dödligt problem som människan inte orkar tänka på, hon stoppar hellre huvudet i sanden och fortsätter att oroa sig över tronstolar av hopsmidda svärd? I vilket fall är vålnaderna motorn i ”Game of thrones”.

Innan sista avsnittet av sjätte säsongen hade Daenerys Targaryen fortfarande inte lämnat öknen. Jon Snow var fortfarande inte död. Cersei Lannister hade fortfarande alkoholproblem i King’s Landing. Och vintern hade uppenbarligen litat på SJ, tagit tåget och fastnat i Hallsberg – årstiden var fortfarande inte framme.
Utan Nattkungen hade manusförfattarna i ”Game of thrones” aldrig haft en chans att knyta ihop sin enorma säck. Hur ska de annars knuffa berättelsen i mål?
Den bleke är Järntronens rättmätige konung.
Länge leve de döda.